Homecoming
Våra 4 månader i afrika har gått förvånansvärt fort och vi har sett otroligt mycket mer än vad vi först förväntade oss. Huvudet känns väldigt tungt när man ser glada svenska föräldrar med barnvagnar på cykelbanorna och trädkantade gator. Välfriserade gräsmattor, trähus, vägar utan hål, iPods, bredband, ordentligt vattentryck, konstant ström, HDTV, blu-ray. En verklighet som flera miljarder människor runt om i världen inte ens bryr sig om att drömma om, och här har vi mage att traska runt och vara missnöjda och gnälla bara för att bredbandet går lite långsammare än vanligt eller att barnbidraget inte är tillräckligt högt.
Det vi sett och varit med om under dessa 4 månader är något som antagligen har förändrat oss för all framtid. Många av er kommer inte att få höra allt, vissa saker är helt enkelt bara för jobbiga att prata om och väldigt svårt att förstå om man inte sett det med egna ögon. Jag tyckte det var jobbigt emellanåt när jag började jobba inom äldrevården, det lär jag aldrig mer känna. Att gå bort i en säng på ett svenskt äldreboende kan bara anses vara belöning för allt slit när man vet om all annan skit som pågår runt om i världen. När en kvinna blir brutalt misshandlad med påkar och sparkar av 7 personer för att hon stulit 20 kr av en annan på en buss vill man bara skaka om västvärlden för att väcka alla de som inte fattar hur bra de har det. Att 40 människor står runt om och hejar på och skrattar hjälper inte hjärtat heller. Det är inte ens säkert att kvinnan är skyldig, det troligaste är att det är tjuven själv som pekat ut kvinnan för att lättare komma undan med det. Det är en sak när en massmördare eller pedofil blir ihjälslagen i brasilien av en vredesfylld mob, men att en troligtvis oskyldig kvinna blir misshandlad under skratt och hurrarop för ynka 20 kr är bara sjukt rakt igenom.
När vi kommer hem till Skövde och pratar med er, snälla fråga inte om vädret eller hur maten var, iaf inte det första ni gör. Fråga det ni VERKLIGEN vill ha svar på i stället. Det uppskattar vi mycket mer och det är det vi egentligen vill berätta om. Som Jenni så klokt kommenterade, ingen vill läsa om trasiga väghyvlar. Det är helt enkelt inte intressant....
Feeding the corruption.
Kulturen här nere är den mest korrupta, oärliga och moraliskt förkastliga skapelse jag någonsin kunnat föreställa mig, men samtidigt den mest vänliga och utåtriktade. Lite udda mix som gör det väldigt svårt att skaffa sig en ordentlig åsikt om landet. För ett antal år sedan konfiskerades 3 kg heroin på flygplatsen från en kenyan, under polischefens auktoritet. Polischefen råkar även vara nära vän med Ugandas största knarkkung. Med andra ord hamnade inte lasten i en dammig lagerlokal i polisens källare. Det såldes självklart ut på gatan, men de som tjänade på det blev polischefen och knarkkungen i stället för kenyanerna.
Ett annat intressant fenomen är vårat favoritställe, 2 Friends. En kombination av restaurang och guesthouse vars verksamhet går runt enbart pga de vita hjälparbetare och s.k. NGO's (non governmental organizations - vita även här). Vita, rika indier och de få rika ugandier som finns är de enda som har råd att äta och bo här. Genomsnittsugandiern tjänar 3-6000 om dagen, en öl på 2f kostar 3-4. Ni förstår vad vi menar.
Dessa vita finansieras till väldigt stor del av bidrag från väst. Det är alltså bidrag från vita lättlurade svenssons med samvetskval som är det bränsle som håller korruptionens hjul snurrande.
Afrika är inte den kontinent full av våld och lidande som röda korsets reklamfilmer vill få er att tro, Uganda är ett land fullt av glada sociala människor som har lögn och stöld som en del av sin dagliga rutin, denna mentalitet är starkt påtaglg i de flesta afrikanska länder. Folk är fattiga och lever i otroligt dåliga förhållanden i våra ögon, men de är glada och värdesätter varenda ljusglimt de kan uppfatta i sin vardag. En egenskap som vi i väst borde fundera över och ta efter.
Lydia och Olivia är 2 söta snälla tjejer på 20 och 19 år som jobbar som servitriser på en indisk resturang i Jinja - Baraza. De tjänar ungefär 400kr i månaden, 3000 shilling om dagen och jobbar från 9:30 till 22:30 6 dagar i veckan och måste även med jämna mellanrum låta sig bli påsatta av den feta indiska gubben som äger kedjan för att behålla jobbet. Hemskt, i princip våldtäkt, men trots detta är de några av de gladaste människor vi träffat någonsin! Indierna har upptäckt att vi börjat umgås med dessa tjejer på fritiden och vi är väldigt noga med att visa detta tydligt när vi är där och äter. Är man vit och tatuerad här nere antar folk att man är kriminell i sitt hemland för det är vad de lärt sig av alla filmer. Med andra ord har våran närvaro skapat en viss rädsla hos indierna och vi måste erkänna att vi njuter av varenda skrämd blick dessa svin till människor kastar åt vårat håll.
Mary är en annan tjej vi träffat på här nere, vi har säkert nämnt henne tidigare men jag tar det igen för säkerhets skull. En ung tjej run 17-18 som varken går i skolan eller jobbar, utan försörjer sig genom att ligga med alla förmögna personer hon hittar i stadens barer. En brittisk gubbe på 70 bast är inget ovanligt för henne. Hon får mellan 20-50000 shilling för ett ligg. Om hon har tur kan hon hinna med 2-3 på en kväll. Finns det något land man inte vill vara kvinna i är det Uganda. Hon har till följd av sin livsstil fått stora problem med både droger och alkohol. För en månad sedan stal hon 40$ från fel mzungu vilket ledde till att hon blev efterlyst och till slut även utfryst av horsamhället. De jobbar i nätverk så om man har varit med någon vet flera hundra tjejer vem du är och så fort du siktas på en bar i stan börjar det ringas runt och vips så på 1 timma har det kommit 10 nya tjejer till stället.
Det som styr världen är ju som bekant pengar och här nere är pengar ALLT! Det absolut jobbigaste med våran vistelse är att man aldrig kan lita på folks intentioner. Oavsett hur snäll och söt en tjej verkar vara kan man alltid vara 99% säker på att anledningen till deras beteende beror på den dröm om ett bättre liv som vi vita representerar, inte pga att de faktiskt har några känslor för dig. Många äldre ensamma män fattar förstås inte detta utan sväljer scharaden med hull å hår utan minsta misstanke. De förälskar sig pga uppmärksamheten från denna vackra kvinna, en uppmärksamhet de inte kännt på 20 år. Han tar med henne hem till europa/amerika och gifter sig med henne. Hon har vunnit ett bättre liv till den låga kostnaden av att behöva låtsas vara förälskad för resten av gubbens liv. Han har egentligen inte vunnit något alls men är som tur var för dum och ensam för att fatta det. Sen finns det såklart de som fattar men lever i förnekelse.
Att pengar styr allt i världen är något vi i-ländare gärna vill låtsas är lögn, men ni kan ge er fan på att även i Sverige finns det alltid någon längst upp i näringskedjan som tjänar en jävla massa pengar på alla godtrogna människor. Hur uppstod denna situation då? Kulturen här kretsar kring överlevnad och det har den alltid gjort. i Sverige har vi en kultur som kretsar kring vår fritid, vårat största problem är hur vi ska roa oss på vår lediga tid, här nere är det hur man ska få mat för dagen. Personligen anser jag att det är den vita mannen som bär ansvar för korruptionen. Britterna kom hit med sin fritidskultur och när de väl lämnade landet lämnade de efter sig en ny mentalitet. Helt plötsligt handlar inte livet om överlevnad på samma sätt, britterna visade ugandierna en ny livsstil som bara går ut på att ha det så bekvämt som möjligt. Nu lever folket här i en fritidskultur trots att de inte har resurser att göra det. Alla vill ha makt och pengar, vem vill inte det, ett sånt liv är ju självklart mycket bekvämare. Problemet är bara att det inte finns 'enough to go around' och därav gör alla allt de kan för att nå toppen.
Vi kom hit och introducerade en livsstil som landet rent evolutionsmässigt inte var redo för, sen lämnade vi ett helt samhälle, en livsstil som formats fram under hundratals år i händerna på människor som saknar förståelsen för hur man upprätthåller det. Hur kan situationen förbättras då? Eftersom all välgörenhet bara föder korruptionen ytterligare borde man egentligen strypa all aid och låta landet utvecklas självständigt och låta folket utveckla en förståelse på egen hand, men det kan vi ju inte göra eftersom vi som vita har dåligt samvete över vad vi gjort och någonstans vet att vi har förstört en hel kontinent genom att hetsa dem till hundratals år av utveckling under bara några få generationer.
Ungefär som George W. Bush, han fick ett jobb. Sabbade allt och stack!
Are you Happy?
Nu är bloggandet igång igen, dock med vissa förändringar. Vi känner att skrivande om våra dagar börjar bli ointressant att skriva om och säkert även att läsa om, så vi har beslutat oss för att dela med oss mer av våra tankar och funderingar som uppstår av vardagen här nere. Dagsrapporter kommer ni bara få när vi varit med om något utöver det vanliga. Helgen från helvetet, resorna till amuria och tororo, som fick oss att lägga av med bloggandet ett tag kommer ni få läsa om i nästa inlägg.
Med dessa förändringar hoppas vi kunna blogga oftare än tidigare och även att inläggen blir roligare att läsa, men nu till ämnet rubriken syftar på. Innan ni läser vidare bör ni veta att vi båda är tokateister och slavar till naturvetenskapen. Vi vill även varna för grovt språk och i vissa fall en för vissa störande ärlighet.
Happy är en kvinna i åldern 25-30. Hon jobbar åt oss emellanåt och tar hand om våran tvätt. Hon är även en hejare på att baka så hon fick i uppdrag att fixa ett antal tårtor till Jessicas BBQ-fest. Hon är gift sedan ett antal år med en vit präst. En väldigt knepig gubbe som vid närmare betraktande verkar vara det perfekta skolexemplet på den klassiska snuskgubben man varnades för på dagis.
Happy är en så kallad "New born christian". En religiös grupp bestående och bildad av folk som levt sina liv i ovanligt stor grad av synd. Horor, narkomaner, tjuvar, till och med mördare. Denna grupp finns över i princip hela världen och är känd för att förlåta ALLT! När vi frågar henne hur hon levde innan denna påstådda 'pånyttfödelse' skrattar hon bara osäkert som man gör här i Uganda när man inte vill svara ordentligt. Efter att ha sett oss om ordentligt i landet kan vi med 98,6% säkerhet fastställa att Happy var en riktig tokhora som 'ung'.
Idag när tvätten var färdig satte vi oss ner med henne och diskuterade kristendomen. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en så obstinat och verklighetsförnekande människa. Enligt Happy är människor goda mot varandra för att gud (notera litet g) använder oss som verktyg för att göra andra människor gott. Menar du att det inte finns goda människor som bara är goda för att de vill väl? Om jag hjälper de gamla på mitt jobb så gör jag alltså det pga att gud använder mig för att hjälpa dessa människor, inte för att jag som person är god och omtänksam mot de som har det sämre än mig? Snacka om en självkänsledödande tanke! Mot dessa argument hade hon inget svar. För att föra diskussionen vidare styrde vi in på det som står i bibeln och vilket svin Jahve/gud är i hela gamla testamentet. Enligt Happy har gud varnat mänskligheten under årtusenden för vad som komma skall om man begår synd och gamla testamentet är helt enkelt resultatet av vår brist på uppmärksamhet. Vi frågar henne varför gud efter flera tusen år av tyranni helt plötsligt bestämmer sig för att skicka sin son för att förlåta mänskligheten. Hon letar efter ett hållbart argument men verkar inte riktigt förstå vad vi letar efter. Om jag får ett barn som jag spöar skiten ur i 30 år, men sen helt plötsligt bestämmer mig för att ge min avkomma allt han/hon önskar, är inte det lite...konstigt? Här avviker hon från ämnet och går in på vikten av bestraffning som en del av uppfostran. Men varför skulle gud bestraffa hundratals generationer för synder som deras förfäder begått med syfte att lära hundratals framtida generationer? Den enda någorlunda logiska förklaringen, i ett ämne helt baserat på avsaknad av just logik, måste vara att gud är ett sadistiskt praktsvin som kommer i brallan av bara tanken på folks lidande. Lite så som fundamentalt kristna vill få satan att framstå...
Om gud bestraffade babylons folk för deras hybris i försöket att bygga ett 5-våningshus för att komma honom närmre, varför har vi inte bestraffats för vår lilla resa till månen, om gud bor i skyn har vi ju kört om honom flera gånger om. Även detta är ett argument som Happy bemöter med sammanbiten tystnad. Varför är folk fattiga och lidande i afrika men inte i europa om gud är en så hyvens kille? Enligt Happy är satans närvaro starkare i afrika än i europa. Efter att ha läst gamla testamentet undrar man ju om det inte snarare är tvärtom?
Vi körde hem Happy och 2 vänner till henne efter tidigare nämnda BBQ. De var alla fulla och glada med hela kroppen fylld av syndiga tankar. Vi blir tvugna att avrunda diskussionen och erbjuder oss att köra henne hem. Hon verkar lite motsträvig till en början, men eftersom det är en god gärning som erbjuds kan det ju inte vara annat än en liten gest från snubben bland molnen. När vi lämnar henne vid hennes port vill hon byta nummer. För att fortsätta diskussionen? Knappast, de flesta borde hålla med om att det sista en fundamentalt kristen vill är att få sin tro ifrågasatt och i detta fall även motbevisad. Det sista en ugandisk fundamentalt kristen vill är att reflektera över sin tro över huvudtaget, detta för att då konfronteras med att de lever i konstant synd.
Vad Happy vill är följande: Hon vill att vi ska ta med hon och hennes väninna ut på klubben för att sedan gå hem till oss och knulla som kaniner i ett rum på ca 12 kvadrat för att sedan få spendera natten med en ung fräsch mzungu i stället för den vandrande skinnpåsen till präst hon kallar sin man. När vi alla vaknar upp kommer hon och hennes vän behöva pengar till transport eller lite telefontid. Vi ger dem 20k var, vilket är 20 gånger mer än vad som krävs för dem att ta sig hem. De åker hem till sina gubbar och ringer oss varje kväll så fort de får tillfälle. Vips, så är dessa flickor tillbaka i gamla mönster. Detta tror jag gäller hela denna kristna grupp eftersom den helt är uppbyggd av människor som i botten av sin s.k. själ är toksyndare.
"Fan vad negativa ni är, vad hemskt ni tänker!"
Japp, men det är en hemsk, smutsig och riktigt jävla otäck värld vi lever i. Vi har varit här i 2 månader och redan sett ovanstående scenario inträffa flertalet gånger. Världen är en knarkarkvart, vissa delar mer städade än andra, så är det bara, men när ska folk vakna upp och se all skit omkring dom?
För att citera en stor fritänkare - "Religion or no religion. There will always be good people doing good deeds and evil people doing evil deeds, but for good people to do evil deeds it takes religion."
BBQ i Malindi
Barnen älskar att bli fotade, jag med...
Moses fru, en av hans söner, Moses och nån random svensk som jag träffat
Rather reign in hell, than serve in heaven!
Fredagen 26 februari 2010, utan tvekan den längsta dagen i våra liv på mycket länge. Vi gick upp vid 8 på morgonen inställda på att köra ut Fred och några fler till Malindi för att jobba med 720-väghyveln…. MEN! Någon gång runt lunch upptäcker någon att batterierna inte fungerar. Visst sånt händer, men detta måste mekanikerna ha vetat om ett bra tag eftersom de jobbat med maskinerna hela veckan. Det är inte mycket annat att göra än åka in till Jinja för att köpa 2 nya batterier och ett hänglås. Vi har blivit väldigt trötta på att saker helt plötsligt får ben och letar upp en ny ägare, ibland byter de ägare med gamla sönderslitna delar… kan låta lite konstigt men det är den enda logiska förklaringen eftersom ingen av våra anställda stjäl från oss… Det låter inte så jobbigt att köpa 2 bilbatterier och ett hänglås, och det skulle det inte vara heller om det bara var att gå in och köpa dem. På det första stället lägger de på 1000% av priset bara för att vi är vita och vägrar såklart ge med sig. På nästa ställe har de vettiga priser, men pratar en engelska som är i princip obegriplig. Tur att vi har Sula med oss, vi vill ha 2 batterier av en viss styrka och märke. Inga problem påstås det och de börjar fylla det först batteriet. Mitt i denna process kommer det någon som behöver ett nytt batteri till sin klocka, då släpper alla 3 som jobbar i affären det dom håller på med för att hitta ett batteri till denna man. Detta resulterar såklart i totalt kaos. Ungefär 15 minuter senare får vi reda på att de bara har ett av den typen av batteri vi behöver… Varför ljuga om en sådan sak? Vi kommer ju få reda på sanningen bara ett par minuter senare! En dag när vi körde från Namutumba till Jinja med ett par journalister i bilen ringer en av journalisternas telefon. Någon frågar vart hon är och när hon kan vara i Jinja. Hon säger att vi precis passerar Iganga, ca 20km från Jinja, när vi i själva verket precis lämnat Namutumba, ca 70km från Jinja. Såna här lögner drar dom precis hela tiden och vi kan verkligen inte förstå varför. När vi faktiskt ÄR i Iganga ringer det igen och nu säger hon sig vara i Jinja. De ljuger om små skitsaker som verkligen inte behövs ljuga om, men om man konfronterar dem med något allvarligare som stöld står de bara helt tysta och ser dumma och generade ut. Roligt och lite charmigt i majoriteten av fallen, men när företagets anställda kör samma race under helt fel dag blir det väldigt jobbigt.
Åter till fredagen, vi får ju nu gå tillbaka till det andra stället med Mzungupriser. Efter en hel del bestämda blickar och en liten omoralisk diskussion om jämlikhet går han med på att ge oss samma pris som han skulle gett en ugandier.
På väg tillbaka till Malindi hojtar Sula om att vi måste köpa ett hänglås, jag tyckte att han kunde gjort detta medan vi väntade på att de fyllde batteriet. Hur som helst köper han ett hänglås, vi tar oss till kontoret och möter Jessica för en lägesrapport. Vi får ett samtal om att lastbilen som vi använder för att frakta maskinerna har gått sönder på väg till Malindi, toppen. Vi åker iväg och får reda på att den nya fjädringen har gått sönder. Stålskivorna som utgör själva fjädringen var för korta så de har hoppat ur sin sockel och lastbilen saknar fjädring fullständigt på de bakre hjulen. Eftersom 740-hyveln ska iväg till en kund som hyr den blir det genast stora bekymmer. Waiswa the operator, killen som kör 740’n, kommer med ett sällsynt bra förslag. Om han kör hyveln till den trasiga lastbilen kan de jobba med fjädringen och sen lasta på hyveln när allt är klart, och på så sätt behöver inte vi spendera hela våran kväll på en ugandisk landsväg…trodde vi.
Vi är nu på väg till 740’n när det börjar regna. Vägen från landsvägen in till vart maskinerna står är en typisk afrikansk röd jordväg. När det regnar blir denna röda jord till den värsta lervälling jag någonsin sett, vi förstår genast att det inte kommer bli särskilt ninja att köra en stor väghyvel på denna väg.
Waiswa startar hyveln och makar sig sakta mot grinden. För att ta sig ut på vägen behöver han göra en 90-graders sväng till höger. Svänger han för sent kommer han få problem med ett dike på andra sidan vägen. Han hinner knappt ut genom grinden förrän den 5 ton tunga väghyveln ligger i diket i 20 cm röd lera… Inte alls hans fel, ta det inte så, men kan det skita sig här nere så gör det det, ofta riktigt ordentligt också. 15 minuter senare och med hjälp av 100 kg krossad sten har han kommit upp på vägen. Vi håller båda andan när vi makar oss fram bakom väghyveln ut mot den asfalterade landsvägen och genom ett mirakel lyckas vi ta oss ut utan incidenter.
När vi kommer fram till lastbilen får vi reda på att de saknar vissa verktyg de behöver, men de ska finnas i Malindi. När vi kommer tillbaka dit berättar Robert the Askari (vakten) att Tom har just de verktygen vi behöver i Namutumba. Jessica köper verktyg i stan och kommer ut med dem. Nu måste vi lik förbannat stanna kvar så att de nya verktygen inte får ben och byter ägare. Klockan är nu 5 och mekanikerna som var vid lastbilen har inte gjort ett skit under tiden vi följde 740’n från Malindi.
Klockan sju halv åtta blir det mörkt här nere, och det blir inte mörkt som i Sverige. Här finns ingen gatubelysning från städerna som lyser upp natten, är det molnigt blir det totalt bäcksvart, man ser absolut inget. Det är med andra ord ganska obehagligt att jobba med en lastbil vid vägkanten i det här landet. Till slut skickar Jessica hem oss, vi har inte ätit på ett bra tag och börjar tappa både tålamod och människosyn. Stackars Jessica stannar dock kvar.
Lördagen var behagligare kan man lugnt säga. Vi körde ut Waiswa och Fred till Malindi, såg till att det inte fanns något självgående materiel på platsen och åkte till gymet för att sedan lägga oss vid poolen, eftersom det var lördag och fint väder fanns det en del ögongodis där så pojkarna från norr var nöjda.
På kvällen skulle vi gå ut med Ellert på sombreros. Vi lagade mat hemma, men mitt i matlagningen ringer Juko och vill ha vår bil som hans kund ska hyra till något safari. Till oss sa han att kunden behövde bilen tidigt söndag morgon så vi tänkte ta dit den då, men nu ville de ha nycklarna redan på kvällen, antagligen Indier, alla hatar Indier här nere. Man får ju ta seden dit man kommer så det gör även vi. Hur som helst, sönderstressade Jessica fick ta över matlagningen medan vi körde dit bilen.
Vid 22:30 kommer vi till 2 Friends. Vi tar ett par bärs och sitter och tjötar på Ellerts rum. Vid midnatt drar vi till sombreros. Där träffar vi ett gäng britter som vi sett några gånger vid poolen och på 2 Friends, de känner tydligen Ellert så vi börjar prata med några av dem. En harmynt kille som jag glömt namnet på berättar att han är byggarbetare och att dom ska vara här till mitten på juli, skönt att höra att inte alla vita ungdomar är kristna galningar. Efter en stund kommer det fram en brittisk tjej som heter Ashley och är skitfull, hon ber om en cigarett och får en. Ingen av oss känner att vi vill utforska det vandrande systembolaget närmre.
Helt plötsligt springer vi på en av servitörerna från 2 Friends, Elvis. En av de få ugandier med ambitioner och framtidsplaner. Han hänger med oss resten av kvällen och erbjuder sig efter ett tag att presentera oss för några tjejer han känner. Vi sätter oss ner och bekantar oss, tjejen som börjar prata med mig är… mindre attraktiv, så jag lämnar till slut konversationen och letar upp Ellert. Han frågar varför jag gick och blir irriterad när han får reda på att en av hans anställda försökt para ihop mig med en ful tjej. Här nere tar tjejerna alla chanser de får att umgås med Mzungus (vita) för i bästa fall innebär det att de hittar en försörjare, vill man ragga tjejer här bör man alltså lämna både samvete och moral där hemma.
Thorssons intresse för kvällen ser dock rätt bra ut och de sitter och pratar en timma eller två. Thorsson var inte jobbigt full på något sätt, men tillräckligt onykter för att tycka att det är en bra idé att ge ut sitt nummer till Beverly som hon kallade sig, med löfte om att ringa nästa dag… Thorsson ringde inte och hon har nu ringt 3 gånger och sökt honom. Jag tror hon kommer hänga efter honom resten av vistelsen, han är hennes biljett till ett bättre liv…tror hon iaf. Eller vad säger ni, kommer Thorsson ta med Beverly hem till Sverige och göra henne till sin äkta maka? Till slut drar vi hem till Ellert och avslutar kvällen med en öl, vatten och mycket prat. När klockan är 5:45 beslutar vi oss för att det är dags att ta sig hemåt.
Söndagen var en riktig slappardag, vi sov till fyra på eftermiddagen och…inte så mycket mer faktiskt.
Idag har vi tränat och varit vid poolen. Vi gick till gymet eftersom bilen är uthyrd (nej, vi joggar inte dit. Det är 35 grader varmt!) och tog sedan en boda boda till poolen, det är en sorts motorcykeltaxi som finns i horder här i stan. Inte mycket större än en gammal svensk moped med limpsadel, men man åker en hel familj på de här sakerna, 5 personer är inga problem och det mesta vi sett. Hjälm är inte att tänka på och de få förare som använder hjälm har ofta även dunjacka på sig av någon anledning. Vid poolen träffade vi Jeremy, en brittisk kille som jobbar som DJ här nere, i vår ålder kanske något år yngre.
Nu sitter vi hemma, precis kommit tillbaka från Baraza där vi brukar äta. När vi beställt kommer det en snorfull ugandier och frågar om vi har något emot att han sitter med oss. Självklart har vi det, men det säger vi inte. Det kan ju bli kul att se hur situationen artar sig, våld är inget alternativ. Folk är inte alls våldsamma här nere, de kan skrika och tjafsa på varandra, men de slåss i princip aldrig, om man inte stjäl från dom eller försöker få till det med någons kvinna, då blir man av med en arm eller ett ben, i värsta fall dödad, sant. Han pratar om alla europeiska länder han varit i och att han bygger ett hus i Jinja åt sin döende mamma och förklarar att han förstår hur vilsna vi känner oss, han kände samma sak i europa. Vi försöker, till ingen nytta, förklara att vi inte alls känner oss vilsna här. Servitrisen försöker flera gånger köra bort honom från oss, men vi insisterar på att han sitter kvar. Till slut går vi och lovar att ringa honom om JCNK någonsin behöver rörmokare/byggarbetare/målare, ja killen kan allt utom att bygga vägar. Servitrisen skrattar när hon hör oss, hon förstod precis vad vi gjorde…
OBS! Håll muspekaren över bilderna för att se bildbeskrivning!
Act like a King and thy kingdom will come.
Igår regnade det HELA dagen och strömmen och vattnet försvann, vilket osökt leder oss in på en annan intressant företeelse. Så fort det börjar regna stannar ALLT! Ingen kommer till jobbet, ingen lämnar huset om de inte måste. Man ringer inte direkt och säger att man inte kan jobba idag, man bara skiter i att åka dit. Detta tillsammans med befolkningens oföretagsamhet är ett stort hinder för landets utveckling, helt klart. Det skulle inte förvåna mig om ordet samarbete inte ens existerar i det ursprungliga språket. Här tänker man på sig själv och sin familj, enda gången man ser någon samarbeta, eller utföra en handling över huvud taget, är när de kan få ut något av det. Skulle man ge närings och vätskedropp till hela befolkningen skulle säkert många bara sitta still tills dom dog av ålder. Går strömmen när det regnar kan man räkna med att vara utan tills det slutar regna, för vem vill gå ut och laga något när det regnar?
Efter nästan en månad här nere är vi väldigt förundrade över att vissa har så svårt att leva i ett land som Sverige, landet där man får pengar av staten om man skulle bli av med jobbet. Landet där fulla ungdomar som slår sina händer i väggar kan få pengar från sitt försäkringsbolag bara för att de är korkade fulla idioter. Självklart ska man få gnälla över skitsaker, alla måste få ha sina problem. Men dessa människor som aldrig slutar klaga och aldrig verkar nöjda eller tacksamma för något alls förtjänar inte ett liv i ett land som Sverige. Öppna ögonen och titta er omkring, vad ser ni? Brunnar, stuprör, betonghus, en igenkalkad kran kanske. Här nere bor man i hyddor av halm, jord och andra mindre trevliga material. Regnar det ordentligt kan en väg bara försvinna och vatten till hushållet får 10-åringar gå och hämta i 10-litersdunkar 2km från bostaden som är en hydda på 6 kvadratmeter där 5 personer trängs. Blir man sjuk får man köpa dyra malariamediciner, oavsett om man har malaria eller inte, sjukvården handlar om att tjäna pengar, allt handlar om att tjäna pengar. Är man gammal och blir sjuk placeras man i en hydda utanför byn där man får självdö på en halvliter vatten om dagen i en vecka, sant.
Så sluta gnäll, tänk på vad ni har i stället för det ni inte har och var glada för det!
Attention!
Varma hälsningar till dig från oss båda!
Idag har varit en sällsynt produktiv dag. Efter den senaste tidens velande och haglande fiaskon var tålamodet slut. Jessica hade skrivit en lista på saker som ska göras med de olika maskinerna vilket gör envåldsstyret mycket lättare. Dags att peka med hela handen! Tom och hans hejdukar fick order att möta oss vid kontoret klockan 8 prick. Eftersom alla ALLTID kommer minst 30 mnuter för sent mötte vi honom där 8:45. Vi beslutade, helt enligt vårt sunda förnuft, att fokusera all tid på en och samma maskin för att sedan börja på nästa. Detta möttes av en del protester från mekanikerna som av någon outgrundlig anledning vill jobba någon timma på en maskin, sen någon timma på nästa vilket resulterar i att inget blir gjort. Tyst! Vi bestämmer, nu ska vi göra såhär!
Vi började med att ta med några hydralikslangar som skulle modifieras och en hydralisk pump till bugembe för reparation. När vi visar pumpen tycker killen att vi ska köpa en ny. Eftersom snubben inte ens har öppnat och inspekterat pumpens insida avfärdar vi snabbt hans "It's worn down on the inside." som skitsnack i ett försök att tjäna pengar och lämnar honom. Alternativen vi har med pumpen är a) låta tidigare nämnda kille leta efter en packning som passar för att laga läckan. b) Skicka Waiswa med pumpen till Kampala där det garanterat finns passande packningar. c) lämna över den till Fred som redan haft den i 1 månad utan att ens ha tittat på den.
Tom gillar alternativ a, våra själar skriker i protest så vi beslutar oss för alternativ b. De tänker väldigt ologiskt här av någon anledning. Hade vi valt alternativ a hade killen dragit ut på det i en vecka bara för att till slut meddela oss att han inte hittat någon packning och pumpen har han tappat bort (sålt!). Det här lilla tog ändå ca 3 timmar att genomföra.
Efter våra ärenden i bugembe åker vi tillbaka till Jinja för att hämta oljefilter och laga ett antal batterier. Detta går förvånansvärt smidigt och rätt var det är är vi på väg till Malindi. Vi har helt plötsligt alla delar som behövs för att få 720-väghyveln körduglig. Vid halv 5 är allt färdigt utom en kedja som sitter i styrsystemet. Vi har fipplat i en vecka sen helt plötsligt blir allt klart på 2 dagar.
Bilder kommer läggas in senare ikväll, orkar inte nu. (Fler kommentarer = fler bilder) Om ni vill se bilder på något särskilt, lämna en kommentar!
Almost famous.
Dagen började med lite reparationer i Malindi. När vi sett till att arbetet var igång sa vi att vi hade andra ärenden att ta tag i och att de skulle ringa oss när de var klara. Vi åkte till gymet och precis när vi var färdiga med passet ringer Tom.
På kvällen åker vi till 2 Friends för att äta middag och ta ett par bärs. När vi suttit där ett tag inser vi att vi är mycket mer sugna på att bara ta det lugnt där än att dra på stan. Träffade Tom the cowboy och satt och pratade med honom ett bra tag innan vi till slut begav oss hemåt.
På lördagen åker vi upp till malindi igen med en hel drös mekaniker för att reparera styrningen på en väghyvel. Väl där upptäcker vi att det fattas en bränsleslang till en av väghyvlarna. Helvete. Inget jobb med den idag med andra ord. Det beslutas att vi bara gör färdigt den ena väghyveln. Där fungerar dock inte batteriet så vi får åka in till Freds verkstad i Jinja och hämta 2 batterier. Det är varmt som satan och blodsockret har sjunkt en hel del. Tack och lov för snuset! Efter ett par timmar kommer Jessica som en räddare i nöden med Cola och några söta kex, vi blir människor igen. När jobbet är klart äter vi lunch med mekanikerna. Posho och en gryta på tomat och getkött. Posho är ett sorts majsmjöl som man kokar upp i vatten, det blir som en blandning av gröt/bröd och smakar absolut ingenting, men grytan var helt ok.
När vi kommer hem ringer Ellert och vi bestämmer att mötas vid 2 Friends. Vi drar dit och äter samt sitter och pratar med Ellert och Juko över några öl. Därefter bär det av mot stan!
Ellert tar oss till säkert varenda ställe i Jinja. Första stället, Sombreros, är ett litet diskohak som påminner lite om krikelin/kosmopol i Skövde, men inte lika fräscht... Det luktar helvete var man än går så vi går ut för lite luft på deras innergård. Där luktar det avföring från toaletten i närheten och någon står och pissar mot en vägg, inte ens i hörnet...
Andra stället, Spot 6, var ett ställe där det i princip bara finns kriminella och horor. Här hatar man även vita säger Ellert, lite tryckt stämning blev det ju när vi kom in, men något hat kände vi inte av. Ellert får syn på en vän, Makao, som även känner min pappa lite ytligt. Vi sätter oss med honom och tar en öl och pratar.
Tredje stället är ett casino och nattklubb. Lite finare om man jämför med de vi var på innan. Mycket folk och lukt därefter... Hit kommer vi nog att komma tillbaka nästa gång vi går ut. Musiken är hög som fan, men de spelar iaf musik med lite sväng i.
Sista stället, kofoten, är ett riktigt sunkhak. I princip ett hål i väggen med en bar och ett "kök" med dasset precis bredvid, inte så noga liksom. Ellert var tydligen väldigt bra vän med ägarna här så vi fick ordentlig VIP-behandling. Folk ligger däckade lite här och var, Ellert spelar biljard med några randoms och jag och Thorsson sitter och pratar med en skitfull ugandisk kille. Emellanåt kommer han av sig och börjar prata swahili i stället för engelska, vi nickar och ler så killen blir glad ändå. Vi bjöd på en öl, då kommer hans kompis och vill också ha en, ägaren ser detta och kastar ut honom, bokstavligt talat. Här ber man inte någon att gå, man tar tag i dom och skickar ut dom genom dörren. Det finns en kille på stället som är så homosexuell man bara kan bli. Snuskig och sliskig är han också. Han tror att Ellert är en dansk homosexuell kille som varit där tidigare och vägrar ta in verkligheten. Ellert betalar ägaren 1000 shilling, ungefär 4 kronor, för att ge killen en örfil. Ellert blir skitnöjd och köper 2 till, han blir dock lite besviken när han får reda på att jag var på toa och thorsson mitt uppe i en konversation under showen. Toan ja, det gjorde ju inte så mycket om man missade porslinet om man säger så...
Jag tror inte stället hade något namn, men vi döpte det till kofoten. Inte en sån man bryter upp dörrar med, utan det enda på menyn var en soppa bestående av lite oreganokryddad spat, 2 potatishalvor och en hel koklöv!
Efter att ha suttit där ett tag drog vi hem till Ellert och pratade lite om kvällen och uganda i allmänhet. Vi kom hem vid 5 på morgonen. Under hela kvällen kommer det fram folk som hälsar på Ellert och sen på oss och förklarar att vi nu är deras vänner, så om det nånsin blir problem står dom på vår sida. Ellert är ganska känd i Jinja och Kampala. Lokalbefolkningen tror att han är någon europeisk maffiasnubbe, men riktigt så är det ju inte. Nu är även vi lite kändisar i stan. Här kommer man ihåg mosungus, så när man går på stan kan det komma fram folk och hälsa på en som om man känt varann hela livet bara för att man växlat ett par ord med dom veckan innan. Det är lite status att ha vita kompisar.
Idag vaknade vi vid halv 2 ungefär. Åkte raka vägen till Nile Resort där vi slappade vid poolen. Det var fullt med folk och lite kyligt, 25-30 grader och molnigt. brrr...
Det var ett gäng pubertala britter vid poolen, 10-15 stycken runt 18 år gamla. De brottades och plaskade och förde ett jävla liv, men det var en del tjusiga tjejer med i paketet så man stog ut med det andra. Det var även hel del indier där som graciöst simmade runt i poolen. Det såg ut som en blandning av en 80-åring mitt i ett strokeanfall och en 5 åring på kokain. Vi blev hungriga och beställde var sin hamburgare, efter en timma hade vi inte sett röken av någon hamburgare och britterna berättade att de också väntade på sina beställningar. Vi packade ihop och åkte hem.
Nu sitter vi här på rummet och ska snart äta middag.
Tonight......I'm picking up a lesbian!
Idag körde vi upp Tom och Waiswa, våra två mekaniker, till malindi för att greja lite med hjullastaren. När vi sett till att de kommit igång med arbetet åkte vi till gymet. Behagligt arbetstempo minst sagt. När arbetet var klart körde vi tillbaka dem till Jinja. De ville ha pengar till transport. Farsan sa att han redan gett dem pengar, men de sa att de behövde mer för att ta sig in imorgon igen. Det vore ju inte så konstigt om farsan inte tänkt på den resan så vi gav dom en slant....som visade sig vara ganska stor. Farsan sa att det kostar ca 2000 för dem att ta sig hem. Tom ville ha 5000, visst ingen big deal. Men Waiswa behövde 10, hoppas han inte har spenderat allt för imorrn får han inte ett öre =). Inga stora summor för oss, men en hel del för dom med tanke på att de även stjäl så fort de får tillfälle. Så fungerar det här.
Ikväll är vi ensamma, pappa åker hem till sverige i 3 veckor och Jessica sover i Kampala. Ska snart åka iväg och äta middag på svennestället. Sen en runda på stan. Det äventyret får ni höra mer om imorgon.
Money leads to success.
7 svettiga mil senare kom vi fram till Namutumba. Efter att ha skakat hand med en hel del randoms leds vi in i Chief Administrative Officer's office. CAO'en har tydligen bott i japan i 6 år, när han sedan kom hem ansågs han vara så världsvan så att han valdes in i denna maktposition. I praktiken betyder det att han har rensat fisk i japan i 6 år och sparat ihop pengar som han sedan köpt sig sin position med, därav rubriken. Där pratas det en del om hur nöjd CAO:en är med JCNK's arbete och att han ser fram emot fortsatt samarbete med oss. Då harklar sig en stor man som sitter på kanten och ser självbelåten ut. Han bränner av ett litet tal om att det inte riktigt fungerar så som CAO har beskrivit det, mutfiske tänker både jag och Thorsson. Antagligen en korrupt jävel. Det visar sig att han studerat en tid vid Uppsala universitet och kan några ord svenska. Han är artigt trevlig, men ger oss ändå dåliga vibbar.
Efter detta bär det iväg till ett ställe i utkanten av Namutumba där det ska hållas ett litet politiskt möte som är standard vid såna här beslutsfattningar. Vi kommer fram och välkomnas, stolar, soffor, fåtöljer och bänkar bärs ut och ställs ut på gräsmattan under ett träd bland koskit som lite slarvigt håller på att skyfflas bort. Efter 20 minuter börjar det snackas om att ställa in alltihop eftersom inte tillräckligt mycket folk är närvarande. Vad hade dom räknat med? Det är ju ingen som har en aning om att vi skulle komma...
30 minuter senare flyttas mötet till en skola där folk har samlats. Det bjuds på läsk (gissa vilka som betalade för den) och de lokala politikerna säger sitt. I Sverige fungerar det ju så att det i bästa fall är 2 personer som vågar öppna munnen och ifrågasätta. Här är man inte rädd för att säga sitt. Frågorna haglar och en debatt uppstår. Politikerna får kritik för att de klagar över brister i arbetet, men väntar till sista dagen med att inspektera. Var där regelbundet säger folk! Nu är det tyvärr så att höjdarna har flytt fältet. De åkte iväg så fort debatten började... Vi fick en uppeggad talare med många bra synpunkter med på film. Vi ska försöka få upp filmen någonstans och bifoga en länk.
Under hela dagen togs det bilder och fördes anteckningar till tidningen så om ett par dagar är man med i en ugandisk tidning!
Here comes the sun..
Sol, strålande sol.
Jävligt surt med tanke på att vi idag hade fått ett nytt uppdrag, en massa folk skulle köras ut till malindi. När vi kommer in för att äta frukost får vi reda på att mekanikern Tom måste stanna hemma och ta hand om barnen, hans svärmor är sämre och frugan är och sköter om henne. Mission cancelled.
Efter frukosten åker vi till gymet. Vi börjar vänja oss vid att träna i värmen nu. Direkt efter träningen åker vi till Nile resort igen för att slappa vid deras pool. Våra danska grannar är också vid poolen visar det sig. Bakom oss sitter en brittisk familj och väntar på mat. Pappan är en riktig skithög och klagar högt och ljudligt över hur lång tid allt tar, dude det här är inte agia napa, saker tar tid här. Afrika är ingen kontinent man besöker för den suberba servicen eller det häftiga utelivet, hit åker man för att få sig en upplevelse och komma bort från den löjligt trygga västvärlden. Vanligtvis är alla vita här religiösa hjälparbetare, dessa är uppenbart turister. Ungarna springer runt och leker som barn bör, pappan får nog och säger till dem "stop or I'll slap you!". Gör det du, sa jag till thorsson, så jag får en anledning att dra tll idioten...
Efter ca 1,5 timma i solen börjar vi få nog. När vi kommer hem inser vi att vi bränt oss över i princip hela kroppen. Jag har under denna tid fått mer färg än vad jag fick under en hel vecka i Turkiet. Solen är äckligt stark här, runt lunchtid står den mitt på himlen. Inga energiförluster i atmosfären med andra ord.
Vid 9 åkte vi till 2 friends och åt middag, den svenskägda resturangen här i jinja. Där träffade vi en DJ/radiopratare, Tom. En riktigt skön snubbe som har lovat att visa oss runt i utelivet i Jinja. På fredag åker farsan hem till Sverige i 3 veckor och vi ska ut med Ellert på en barrunda. Han är son till hon som äger 2 friends, 44 år gammal, men kan förhoppningsvis roas av 2 svenska 22-åringar.
Men imorrn blir det möten, mutor och byråkrati!
Murphy's law.
När vi kom hem upptäckte vi att dessa var fyllda med... wait for it... ärtor! Vi bad klart och tydligt om "meat samosas" snubben ljög för att få sålt 5 stycken och tjäna 500 sh, tack vare sin lögn tjänade han 5000 sh. (1000 sh = 4 kr)
Ett annat exempel vi kan ta upp är vädret. Efter några intensiva dagar med möten och resor fram och tillbaka till landsbygden kände vi båda att det vore skönt med en dag av slappande vid poolen. Vi bestämde att ta en sådan dag nästa dag. När vi vaknar är det såklart mulet och regnskurar hela dagen. Så fortsätter det i 4 dagar, men när vi vaknar idag var det soligt med lite moln på himlen, perfekt! Vi åker iväg till Nile Resort, ett hotell en bit från Jinja precis vid nilen, betalar 6000 var för att ligga vid poolen. Beställer in en öl och en cola, efter ett tag kommer några mozungotjejer som verkar bo där. Efter ungefär en timma av allmänt välmående går solen i moln, vi tittar upp och ser något som är skrämmande likt stora afrikanska regnmoln. Himlen öppnar sig och det fullständigt vräker ner, snart börjar det även åska riktigt ordentligt så vi sätter oss i bilen och åker hem. Nu sitter vi här och lyssnar på musik och bloggar medan solen lyser utanför...
En nödvändighet för att klara tillvaron här är en stor skopa tålamod. Thorsson klarar sig bättre än mig på den punkten...
Practise makes perfect!
Idag fick vi utföra vårt första uppdrag här nere. Vi skulle köra paolo till Malindi, ett par mil utanför Jinja, där han skulle hämta en reservdel från en av väghyvlarna som stod parkerade där. Paolo är en av våra mekaniker, det visade sig dock att han inte hade med sig de verktyg som behövdes för att få loss hydralikslangen. Detta kom han på efter ungefär 40 minuters pillande, så vi fick åka och leta reda på någon mekaniker ute på vishan som kunde tänkas hyra ut rätt verktyg. Då fick såklart dennes son följa med och se till att vi inte bara försvann med hans ägodelar... Efter ytterligare 30 minuter tröttnade vi på att vänta så Thorsson gick bort till paolo och såg på medan han arbetade, då blev det en jävla fart å 10 minuter senare var vi på väg därifrån. Folk kan hänga och göra i princip ingenting så länge de vet att ingen tittar.
De senaste dagarna har det varit mulet och inte mkt att göra, så vardagen börjar komma krypande. Man går upp runt 9-10, äter någon form av frukost och sitter och jäser i någon timma. Efter det blir det antingen träning, en sväng på stan, slappa i huset eller att man åker iväg på något onödigt ärende som egentligen skulle kunna lösas av någon annan, utom när någon politiker ska mutas förstås.
Anledning till att det är allmänt slött här är att folket här aldrig har behövt kämpa för att överleva. Nu påstår vi inte att livet är enkelt här ur ett västerländskt sätt att se på det. Men rent överlevnadsmässigt är livet här extremt enkelt. Det spelar ingen roll vad man stoppar i jorden här, det kommer växa som ogräs! Banan, mango, passionsfrukt, sockerrör, majs och jaffafrukt är bara några exempel på sådant som växer vilt här. Mat finns i överflöd, man behöver inte kämpa mot någon kyla. Ett problem är dock vatten, en lösning vore att under regnperioden samla ihop så mkt vatten som möjligt, men det gör man inte. Här nere tänkar man inte längre än till solnedgången, true story. Vi åt på en restaurant på ett finare hotell i närheten av vart vi bor. Vi kom dit runt 13 och beställde 2 tallrikar pommes. Vi fick vänta på dessa i en timma. För oss i väst är det självklart att man ser till att ha potatis hemma innan nästa dag börjar. Här nere får man en beställning, skalar potatis så det räcker till den beställningen, hackar den, upptäcker att man inte har tillräckligt med gas för att steka potatisen, åker och köper gas och Voila! En timma senare får man sina pommes. Tolka inte detta som gnäll, vi vill bara förklara hur det är här. När man själv kommer in i samma rytm är det ett väldigt behagligt liv att leva!
En sak som egentligen alltid varit självklar, men som man nu har ännu mer förståelse för när man sett det med egna ögon. Att kämpa för sin överlevnad leder till utveckling. Tycker man synd om folket här då? Nej det gör man inte, utom för en sak. Det är väldigt synd att den vita mannen kom hit från första början och förstörde något som måste ha varit en perfekt livsstil, att inte behöva bry sig om något annat än idag, aldrig behöva planera för resurser finns i sånt extremt överflöd att överlevnad aldrig är något problem. Nu är samhället här lika befläckat som i östeuropa, alla vill ha det bekvämt och leva i lyx, men väldigt få kan någonsin få det så.
Evolution of medicine.
På gräset mellan de olika byggnaderna som fungerar som olöika avdelningar sitter anhöriga och hämtar andan. Sjukhuset står inte för mat och omvårdnad här nere. Här är det anhöriga som lagar mat åt och ser efter sina sjuka, sjukhuset är mest en samlingsplats för de sjuka och ett centrum för medicinering.
Vi kommer fram till avdelningen där svärmodern ligger. I hennes rum på 3x2 meter trängs 5 av hennes anhöriga mellan sängen och väggen. I sängen ligger en kvinna runt 50 som helt klart drabbats av en massiv hjärnblödning. Hon är helt förlamad i vänster sida och har tappat all förmåga att förmedla sig. Jag inser direkt att hon aldrig kommer bli bättre, inte ens i sverige klarar såna svåra strokepatienter av att återhämta sig. Hjärnan är alldeles för skadad redan. Pappa förklarar detta för hennes anhöriga som verkar en aning förvånade över detta.
Längre in i byggnaden ligger en större sal där 50-60 patienter trängs i gamla slitna stålsängar. Här lyser handsprit och CT-scanners med sin totala frånvaro...
Precis när vi sätter oss i bilen för att åka vidare hörs skrik av förtvivlan. Ett litet barn dog precis och när vi stänger dörrarna ser vi hur mamman lindar in barnet i ett tygstycke och går iskallt mot grindarna. Dör ett barn låtsas man att det lever genom att t.ex amma det när man sätter sig i taxin hem. Taxiföraren tar skyhöga priser för att köra döda, om det beror på något religiöst eller på att dom vet att folk är desperata och kan betala vad som helst låter vi vara osagt...
Inga bilder till detta inlägget, vissa ställen sliter man bara inte upp kameran på.
Education is the key!
Vi visas till rektorns expedition där vi möts av leenden och artighetsfraser, men vi vet hur det fungerar här. Första klassrummet vi visas till är tomt och mörkt med slitna träbänkar uppställda i hela rummet. Det finns inga lampor så det enda ljuset som finns är det som lyser inn genom de slitna gallerfönstren som löper längs väggarna. I nästa klassrum pågår en lektion i engelska, en svart tavla på ena kortsidan med olika fraser och en på andra sidan med visdomsord. Vi presenteras och eleverna får frågan om de vet vart sverige ligger. Alla står tysta och allvarsamma. Svarar man fel riskerar man att få stryk och det är de mycket medvetna om. Till slut svarar någon Europa...
När vi lämnar rummet frågar vi hur gamla eleverna är i de olika klasserna. Rektorn tänker efter ett tag och svarar med tvekan i rösten....han har ingen aning. Vi visas in i rummen där eleverna bor, rum som får ett militärt logement att likna ett femstjärnigt hotell.
Vi går vidare till ett rum där det undervisas i första hjälpen. Skolan utbildar även sjuksköterskor, de är i vår ålder och halvvägs genom livet i Uganda.
This is Africa!
Nu har vi varit här i 5 dagar. Första dagen i Jinja fick vi träffa Moses, en liten gubbe på 40 kg som tror han äger företaget. En riktig pajas, ber om pengar precis hela tiden. Hittills har vi inte gjort så mkt, mest glidit runt i stan och lärt oss lite olika ställen. Trafiken är helt sjuk, ett körkort köper man för nån hundring av en s.k. körskolelärare som antagligen inte har körkort själv. Man har uppskattat att ungefär 40% av taxiförarna har körkort. Folk kör snabbt som satan, håller inget avstånd och tittar ALDRIG åt något annat håll än rakt frram. Vi skojar inte, så fungerar det i afrika. Lyckligtvis har vi en stor bil, störst kommer först heter det här.
Vi var på en skola idag, alla elever reste sig artigt och hälsade på oss. Så fort man träffar en ny människa och berättar att man är svensk påstår dom sig veta vart sverige ligger å säger att dom alltid velat åka dit, egentligen har dom ingen aning om vad sverige ens är...
Folk är väldigt blyga och känner sig väldigt underlägsna vita människor, kvinnor går ner på knä när man hälsar och många servitörer vågar inte titta en i ögonen. De flesta är väldigt enfaldiga och påminner om barn. Hela landet är lite som om man skulle leka "samhälle" i mellanstadiet.
Vi var även ute en sväng på landsbygden idag. Ordet fattig tänker man inte så ofta eftersom alla är det. 10-åringar bärandes 20 liter vatten är en vanlig syn. Här fungerar det så att man gör det som krävs för att man ska överleva, inget mer. Alla gör vad som helst för att tjäna lite extra pengar, de stjäl från varandra stup i kvarten. V var å tittade på en bil vi har på reparation och upptäckte att de snott 3 av däcken å satt på gamla nerslitna. En vakt fick syn på oss när vi stog å väntade på farsan å jessica, när han fick reda på att vi bodde vid sjön frågade han om vi hade med någon fisk till honom, alla vill hela tiden ha något av en bara för att man är vit.
Vi börjar dock komma in i vardagen här nere och stället vi bor på börjar kännas som hemma. Allt är såklart väldigt slitet och nedgånget, alla bär begagnade och alldeles för stora kläder som de köpt från nån välgörenhetsorganisation. Skicka förresten aldrig pengar via unicef, röda korset eller nån annan organisation. Pengarna går till bilar för feta ugandier och en privatchaufför. De används dessutom till privata ärenden 90% av tiden. Tråkigt att behöva erkänna men enda vettiga alternativet är de religiösa organisationer som åker ner personligen och hjälper till.
Vi har tagit en hel del bilder och hoppas kunna ladda upp iaf några av dom på facebook om internet tillåter.
This is Africa!
