matakomanene

Det är en underlig känsla att gå runt på stan här nere. Vart man än går möts man av beundrande och nyfikna blickar. Alla ser upp till dig och vill ha det du har. Det känns konstigt därför att där vi kommer ifrån är vi inget, två i mängden av arbetslösa ungdomar. Här nere är vi inte ens ungdomar, folk höjer på ögonbrynen när de hör att vi inte har barn. Skulle vi bott här nere skulle vi antagligen haft 3-4 barn redan. Alla tror att vi är rika bara för att vi är vita, visst här nere är vi rika, men de har ingen förståelse för vad saker och ting kostar i västvärlden. Vi berättade vad man får ge för en lunch på stan hemma i Sverige, här nere kostar en lunch 40 öre. Vi beskrev även vår status i samhället Sverige och möttes av väldigt förvånade blickar. Det måste vara svårt att förstå hur en som kan leva som en kung här nere på ett annat ställe bara klarar sig tack vare att man bor hemma.

Igår regnade det HELA dagen och strömmen och vattnet försvann, vilket osökt leder oss in på en annan intressant företeelse. Så fort det börjar regna stannar ALLT! Ingen kommer till jobbet, ingen lämnar huset om de inte måste. Man ringer inte direkt och säger att man inte kan jobba idag, man bara skiter i att åka dit. Detta tillsammans med befolkningens oföretagsamhet är ett stort hinder för landets utveckling, helt klart. Det skulle inte förvåna mig om ordet samarbete inte ens existerar i det ursprungliga språket. Här tänker man på sig själv och sin familj, enda gången man ser någon samarbeta, eller utföra en handling över huvud taget, är när de kan få ut något av det. Skulle man ge närings och vätskedropp till hela befolkningen skulle säkert många bara sitta still tills dom dog av ålder. Går strömmen när det regnar kan man räkna med att vara utan tills det slutar regna, för vem vill gå ut och laga något när det regnar?

Efter nästan en månad här nere är vi väldigt förundrade över att vissa har så svårt att leva i ett land som Sverige, landet där man får pengar av staten om man skulle bli av med jobbet. Landet där fulla ungdomar som slår sina händer i väggar kan få pengar från sitt försäkringsbolag bara för att de är korkade fulla idioter. Självklart ska man få gnälla över skitsaker, alla måste få ha sina problem. Men dessa människor som aldrig slutar klaga och aldrig verkar nöjda eller tacksamma för något alls förtjänar inte ett liv i ett land som Sverige. Öppna ögonen och titta er omkring, vad ser ni? Brunnar, stuprör, betonghus, en igenkalkad kran kanske. Här nere bor man i hyddor av halm, jord och andra mindre trevliga material. Regnar det ordentligt kan en väg bara försvinna och vatten till hushållet får 10-åringar gå och hämta i 10-litersdunkar 2km från bostaden som är en hydda på 6 kvadratmeter där 5 personer trängs. Blir man sjuk får man köpa dyra malariamediciner, oavsett om man har malaria eller inte, sjukvården handlar om att tjäna pengar, allt handlar om att tjäna pengar. Är man gammal och blir sjuk placeras man i en hydda utanför byn där man får självdö på en halvliter vatten om dagen i en vecka, sant.

Så sluta gnäll, tänk på vad ni har i stället för det ni inte har och var glada för det!