matakomanene

Fredagen 26 februari 2010, utan tvekan den längsta dagen i våra liv på mycket länge. Vi gick upp vid 8 på morgonen inställda på att köra ut Fred och några fler till Malindi för att jobba med 720-väghyveln…. MEN! Någon gång runt lunch upptäcker någon att batterierna inte fungerar. Visst sånt händer, men detta måste mekanikerna ha vetat om ett bra tag eftersom de jobbat med maskinerna hela veckan. Det är inte mycket annat att göra än åka in till Jinja för att köpa 2 nya batterier och ett hänglås. Vi har blivit väldigt trötta på att saker helt plötsligt får ben och letar upp en ny ägare, ibland byter de ägare med gamla sönderslitna delar… kan låta lite konstigt men det är den enda logiska förklaringen eftersom ingen av våra anställda stjäl från oss… Det låter inte så jobbigt att köpa 2 bilbatterier och ett hänglås, och det skulle det inte vara heller om det bara var att gå in och köpa dem. På det första stället lägger de på 1000% av priset bara för att vi är vita och vägrar såklart ge med sig. På nästa ställe har de vettiga priser, men pratar en engelska som är i princip obegriplig. Tur att vi har Sula med oss, vi vill ha 2 batterier av en viss styrka och märke. Inga problem påstås det och de börjar fylla det först batteriet. Mitt i denna process kommer det någon som behöver ett nytt batteri till sin klocka, då släpper alla 3 som jobbar i affären det dom håller på med för att hitta ett batteri till denna man. Detta resulterar såklart i totalt kaos. Ungefär 15 minuter senare får vi reda på att de bara har ett av den typen av batteri vi behöver… Varför ljuga om en sådan sak? Vi kommer ju få reda på sanningen bara ett par minuter senare! En dag när vi körde från Namutumba till Jinja med ett par journalister i bilen ringer en av journalisternas telefon. Någon frågar vart hon är och när hon kan vara i Jinja. Hon säger att vi precis passerar Iganga, ca 20km från Jinja, när vi i själva verket precis lämnat Namutumba, ca 70km från Jinja. Såna här lögner drar dom precis hela tiden och vi kan verkligen inte förstå varför. När vi faktiskt ÄR i Iganga ringer det igen och nu säger hon sig vara i Jinja. De ljuger om små skitsaker som verkligen inte behövs ljuga om, men om man konfronterar dem med något allvarligare som stöld står de bara helt tysta och ser dumma och generade ut. Roligt och lite charmigt i majoriteten av fallen, men när företagets anställda kör samma race under helt fel dag blir det väldigt jobbigt.
Åter till fredagen, vi får ju nu gå tillbaka till det andra stället med Mzungupriser. Efter en hel del bestämda blickar och en liten omoralisk diskussion om jämlikhet går han med på att ge oss samma pris som han skulle gett en ugandier.
På väg tillbaka till Malindi hojtar Sula om att vi måste köpa ett hänglås, jag tyckte att han kunde gjort detta medan vi väntade på att de fyllde batteriet. Hur som helst köper han ett hänglås, vi tar oss till kontoret och möter Jessica för en lägesrapport. Vi får ett samtal om att lastbilen som vi använder för att frakta maskinerna har gått sönder på väg till Malindi, toppen. Vi åker iväg och får reda på att den nya fjädringen har gått sönder. Stålskivorna som utgör själva fjädringen var för korta så de har hoppat ur sin sockel och lastbilen saknar fjädring fullständigt på de bakre hjulen. Eftersom 740-hyveln ska iväg till en kund som hyr den blir det genast stora bekymmer. Waiswa the operator, killen som kör 740’n, kommer med ett sällsynt bra förslag. Om han kör hyveln till den trasiga lastbilen kan de jobba med fjädringen och sen lasta på hyveln när allt är klart, och på så sätt behöver inte vi spendera hela våran kväll på en ugandisk landsväg…trodde vi.
Vi är nu på väg till 740’n när det börjar regna. Vägen från landsvägen in till vart maskinerna står är en typisk afrikansk röd jordväg. När det regnar blir denna röda jord till den värsta lervälling jag någonsin sett, vi förstår genast att det inte kommer bli särskilt ninja att köra en stor väghyvel på denna väg.
Waiswa startar hyveln och makar sig sakta mot grinden. För att ta sig ut på vägen behöver han göra en 90-graders sväng till höger. Svänger han för sent kommer han få problem med ett dike på andra sidan vägen. Han hinner knappt ut genom grinden förrän den 5 ton tunga väghyveln ligger i diket i 20 cm röd lera… Inte alls hans fel, ta det inte så, men kan det skita sig här nere så gör det det, ofta riktigt ordentligt också. 15 minuter senare och med hjälp av 100 kg krossad sten har han kommit upp på vägen. Vi håller båda andan när vi makar oss fram bakom väghyveln ut mot den asfalterade landsvägen och genom ett mirakel lyckas vi ta oss ut utan incidenter.
När vi kommer fram till lastbilen får vi reda på att de saknar vissa verktyg de behöver, men de ska finnas i Malindi. När vi kommer tillbaka dit berättar Robert the Askari (vakten) att Tom har just de verktygen vi behöver i Namutumba. Jessica köper verktyg i stan och kommer ut med dem. Nu måste vi lik förbannat stanna kvar så att de nya verktygen inte får ben och byter ägare. Klockan är nu 5 och mekanikerna som var vid lastbilen har inte gjort ett skit under tiden vi följde 740’n från Malindi.
Klockan sju halv åtta blir det mörkt här nere, och det blir inte mörkt som i Sverige. Här finns ingen gatubelysning från städerna som lyser upp natten, är det molnigt blir det totalt bäcksvart, man ser absolut inget. Det är med andra ord ganska obehagligt att jobba med en lastbil vid vägkanten i det här landet. Till slut skickar Jessica hem oss, vi har inte ätit på ett bra tag och börjar tappa både tålamod och människosyn. Stackars Jessica stannar dock kvar.

Lördagen var behagligare kan man lugnt säga. Vi körde ut Waiswa och Fred till Malindi, såg till att det inte fanns något självgående materiel på platsen och åkte till gymet för att sedan lägga oss vid poolen, eftersom det var lördag och fint väder fanns det en del ögongodis där så pojkarna från norr var nöjda.
På kvällen skulle vi gå ut med Ellert på sombreros. Vi lagade mat hemma, men mitt i matlagningen ringer Juko och vill ha vår bil som hans kund ska hyra till något safari. Till oss sa han att kunden behövde bilen tidigt söndag morgon så vi tänkte ta dit den då, men nu ville de ha nycklarna redan på kvällen, antagligen Indier, alla hatar Indier här nere. Man får ju ta seden dit man kommer så det gör även vi. Hur som helst, sönderstressade Jessica fick ta över matlagningen medan vi körde dit bilen.
Vid 22:30 kommer vi till 2 Friends. Vi tar ett par bärs och sitter och tjötar på Ellerts rum. Vid midnatt drar vi till sombreros. Där träffar vi ett gäng britter som vi sett några gånger vid poolen och på 2 Friends, de känner tydligen Ellert så vi börjar prata med några av dem. En harmynt kille som jag glömt namnet på berättar att han är byggarbetare och att dom ska vara här till mitten på juli, skönt att höra att inte alla vita ungdomar är kristna galningar. Efter en stund kommer det fram en brittisk tjej som heter Ashley och är skitfull, hon ber om en cigarett och får en. Ingen av oss känner att vi vill utforska det vandrande systembolaget närmre.
Helt plötsligt springer vi på en av servitörerna från 2 Friends, Elvis. En av de få ugandier med ambitioner och framtidsplaner. Han hänger med oss resten av kvällen och erbjuder sig efter ett tag att presentera oss för några tjejer han känner. Vi sätter oss ner och bekantar oss, tjejen som börjar prata med mig är… mindre attraktiv, så jag lämnar till slut konversationen och letar upp Ellert. Han frågar varför jag gick och blir irriterad när han får reda på att en av hans anställda försökt para ihop mig med en ful tjej. Här nere tar tjejerna alla chanser de får att umgås med Mzungus (vita) för i bästa fall innebär det att de hittar en försörjare, vill man ragga tjejer här bör man alltså lämna både samvete och moral där hemma.
Thorssons intresse för kvällen ser dock rätt bra ut och de sitter och pratar en timma eller två. Thorsson var inte jobbigt full på något sätt, men tillräckligt onykter för att tycka att det är en bra idé att ge ut sitt nummer till Beverly som hon kallade sig, med löfte om att ringa nästa dag… Thorsson ringde inte och hon har nu ringt 3 gånger och sökt honom. Jag tror hon kommer hänga efter honom resten av vistelsen, han är hennes biljett till ett bättre liv…tror hon iaf. Eller vad säger ni, kommer Thorsson ta med Beverly hem till Sverige och göra henne till sin äkta maka? Till slut drar vi hem till Ellert och avslutar kvällen med en öl, vatten och mycket prat. När klockan är 5:45 beslutar vi oss för att det är dags att ta sig hemåt.

Söndagen var en riktig slappardag, vi sov till fyra på eftermiddagen och…inte så mycket mer faktiskt.
Idag har vi tränat och varit vid poolen. Vi gick till gymet eftersom bilen är uthyrd (nej, vi joggar inte dit. Det är 35 grader varmt!) och tog sedan en boda boda till poolen, det är en sorts motorcykeltaxi som finns i horder här i stan. Inte mycket större än en gammal svensk moped med limpsadel, men man åker en hel familj på de här sakerna, 5 personer är inga problem och det mesta vi sett. Hjälm är inte att tänka på och de få förare som använder hjälm har ofta även dunjacka på sig av någon anledning. Vid poolen träffade vi Jeremy, en brittisk kille som jobbar som DJ här nere, i vår ålder kanske något år yngre.

Nu sitter vi hemma, precis kommit tillbaka från Baraza där vi brukar äta. När vi beställt kommer det en snorfull ugandier och frågar om vi har något emot att han sitter med oss. Självklart har vi det, men det säger vi inte. Det kan ju bli kul att se hur situationen artar sig, våld är inget alternativ. Folk är inte alls våldsamma här nere, de kan skrika och tjafsa på varandra, men de slåss i princip aldrig, om man inte stjäl från dom eller försöker få till det med någons kvinna, då blir man av med en arm eller ett ben, i värsta fall dödad, sant. Han pratar om alla europeiska länder han varit i och att han bygger ett hus i Jinja åt sin döende mamma och förklarar att han förstår hur vilsna vi känner oss, han kände samma sak i europa. Vi försöker, till ingen nytta, förklara att vi inte alls känner oss vilsna här. Servitrisen försöker flera gånger köra bort honom från oss, men vi insisterar på att han sitter kvar. Till slut går vi och lovar att ringa honom om JCNK någonsin behöver rörmokare/byggarbetare/målare, ja killen kan allt utom att bygga vägar. Servitrisen skrattar när hon hör oss, hon förstod precis vad vi gjorde…

OBS! Håll muspekaren över bilderna för att se bildbeskrivning!