matakomanene

Iganga Hospital stod det på grinden som öppnades framför oss. Toms svärmor var allvarligt sjuk, hon lider av högt blodtryck och har troligen fått en hjärnblödning får vi berättat för oss.

På gräset mellan de olika byggnaderna som fungerar som olöika avdelningar sitter anhöriga och hämtar andan. Sjukhuset står inte för mat och omvårdnad här nere. Här är det anhöriga som lagar mat åt och ser efter sina sjuka, sjukhuset är mest en samlingsplats för de sjuka och ett centrum för medicinering.
Vi kommer fram till avdelningen där svärmodern ligger. I hennes rum på 3x2 meter trängs 5 av hennes anhöriga mellan sängen och väggen. I sängen ligger en kvinna runt 50 som helt klart drabbats av en massiv hjärnblödning. Hon är helt förlamad i vänster sida och har tappat all förmåga att förmedla sig. Jag inser direkt att hon aldrig kommer bli bättre, inte ens i sverige klarar såna svåra strokepatienter av att återhämta sig. Hjärnan är alldeles för skadad redan. Pappa förklarar detta för hennes anhöriga som verkar en aning förvånade över detta.

Längre in i byggnaden ligger en större sal där 50-60 patienter trängs i gamla slitna stålsängar. Här lyser handsprit och CT-scanners med sin totala frånvaro...

Precis när vi sätter oss i bilen för att åka vidare hörs skrik av förtvivlan. Ett litet barn dog precis och när vi stänger dörrarna ser vi hur mamman lindar in barnet i ett tygstycke och går iskallt mot grindarna. Dör ett barn låtsas man att det lever genom att t.ex amma det när man sätter sig i taxin hem. Taxiföraren tar skyhöga priser för att köra döda, om det beror på något religiöst eller på att dom vet att folk är desperata och kan betala vad som helst låter vi vara osagt...

Inga bilder till detta inlägget, vissa ställen sliter man bara inte upp kameran på.