matakomanene

Då har vi varit här drygt en vecka och vi känner oss mer och mer hemma här. Man anpassar sig väldigt snabbt till den nya kulturen och klimatet, vi fryser på nätterna och det känns inte längre konstigt att gå "på stan".

Idag fick vi utföra vårt första uppdrag här nere. Vi skulle köra paolo till Malindi, ett par mil utanför Jinja, där han skulle hämta en reservdel från en av väghyvlarna som stod parkerade där. Paolo är en av våra mekaniker, det visade sig dock att han inte hade med sig de verktyg som behövdes för att få loss hydralikslangen. Detta kom han på efter ungefär 40 minuters pillande, så vi fick åka och leta reda på någon mekaniker ute på vishan som kunde tänkas hyra ut rätt verktyg. Då fick såklart dennes son följa med och se till att vi inte bara försvann med hans ägodelar... Efter ytterligare 30 minuter tröttnade vi på att vänta så Thorsson gick bort till paolo och såg på medan han arbetade, då blev det en jävla fart å 10 minuter senare var vi på väg därifrån. Folk kan hänga och göra i princip ingenting så länge de vet att ingen tittar.

De senaste dagarna har det varit mulet och inte mkt att göra, så vardagen börjar komma krypande. Man går upp runt 9-10, äter någon form av frukost och sitter och jäser i någon timma. Efter det blir det antingen träning, en sväng på stan, slappa i huset eller att man åker iväg på något onödigt ärende som egentligen skulle kunna lösas av någon annan, utom när någon politiker ska mutas förstås.

Anledning till att det är allmänt slött här är att folket här aldrig har behövt kämpa för att överleva. Nu påstår vi inte att livet är enkelt här ur ett västerländskt sätt att se på det. Men rent överlevnadsmässigt är livet här extremt enkelt. Det spelar ingen roll vad man stoppar i jorden här, det kommer växa som ogräs! Banan, mango, passionsfrukt, sockerrör, majs och jaffafrukt är bara några exempel på sådant som växer vilt här. Mat finns i överflöd, man behöver inte kämpa mot någon kyla. Ett problem är dock vatten, en lösning vore att under regnperioden samla ihop så mkt vatten som möjligt, men det gör man inte. Här nere tänkar man inte längre än till solnedgången, true story. Vi åt på en restaurant på ett finare hotell i närheten av vart vi bor. Vi kom dit runt 13 och beställde 2 tallrikar pommes. Vi fick vänta på dessa i en timma. För oss i väst är det självklart att man ser till att ha potatis hemma innan nästa dag börjar. Här nere får man en beställning, skalar potatis så det räcker till den beställningen, hackar den, upptäcker att man inte har tillräckligt med gas för att steka potatisen, åker och köper gas och Voila! En timma senare får man sina pommes. Tolka inte detta som gnäll, vi vill bara förklara hur det är här. När man själv kommer in i samma rytm är det ett väldigt behagligt liv att leva!

En sak som egentligen alltid varit självklar, men som man nu har ännu mer förståelse för när man sett det med egna ögon. Att kämpa för sin överlevnad leder till utveckling. Tycker man synd om folket här då? Nej det gör man inte, utom för en sak. Det är väldigt synd att den vita mannen kom hit från första början och förstörde något som måste ha varit en perfekt livsstil, att inte behöva bry sig om något annat än idag, aldrig behöva planera för resurser finns i sånt extremt överflöd att överlevnad aldrig är något problem. Nu är samhället här lika befläckat som i östeuropa, alla vill ha det bekvämt och leva i lyx, men väldigt få kan någonsin få det så.