matakomanene

Det är en underlig känsla att gå runt på stan här nere. Vart man än går möts man av beundrande och nyfikna blickar. Alla ser upp till dig och vill ha det du har. Det känns konstigt därför att där vi kommer ifrån är vi inget, två i mängden av arbetslösa ungdomar. Här nere är vi inte ens ungdomar, folk höjer på ögonbrynen när de hör att vi inte har barn. Skulle vi bott här nere skulle vi antagligen haft 3-4 barn redan. Alla tror att vi är rika bara för att vi är vita, visst här nere är vi rika, men de har ingen förståelse för vad saker och ting kostar i västvärlden. Vi berättade vad man får ge för en lunch på stan hemma i Sverige, här nere kostar en lunch 40 öre. Vi beskrev även vår status i samhället Sverige och möttes av väldigt förvånade blickar. Det måste vara svårt att förstå hur en som kan leva som en kung här nere på ett annat ställe bara klarar sig tack vare att man bor hemma.

Igår regnade det HELA dagen och strömmen och vattnet försvann, vilket osökt leder oss in på en annan intressant företeelse. Så fort det börjar regna stannar ALLT! Ingen kommer till jobbet, ingen lämnar huset om de inte måste. Man ringer inte direkt och säger att man inte kan jobba idag, man bara skiter i att åka dit. Detta tillsammans med befolkningens oföretagsamhet är ett stort hinder för landets utveckling, helt klart. Det skulle inte förvåna mig om ordet samarbete inte ens existerar i det ursprungliga språket. Här tänker man på sig själv och sin familj, enda gången man ser någon samarbeta, eller utföra en handling över huvud taget, är när de kan få ut något av det. Skulle man ge närings och vätskedropp till hela befolkningen skulle säkert många bara sitta still tills dom dog av ålder. Går strömmen när det regnar kan man räkna med att vara utan tills det slutar regna, för vem vill gå ut och laga något när det regnar?

Efter nästan en månad här nere är vi väldigt förundrade över att vissa har så svårt att leva i ett land som Sverige, landet där man får pengar av staten om man skulle bli av med jobbet. Landet där fulla ungdomar som slår sina händer i väggar kan få pengar från sitt försäkringsbolag bara för att de är korkade fulla idioter. Självklart ska man få gnälla över skitsaker, alla måste få ha sina problem. Men dessa människor som aldrig slutar klaga och aldrig verkar nöjda eller tacksamma för något alls förtjänar inte ett liv i ett land som Sverige. Öppna ögonen och titta er omkring, vad ser ni? Brunnar, stuprör, betonghus, en igenkalkad kran kanske. Här nere bor man i hyddor av halm, jord och andra mindre trevliga material. Regnar det ordentligt kan en väg bara försvinna och vatten till hushållet får 10-åringar gå och hämta i 10-litersdunkar 2km från bostaden som är en hydda på 6 kvadratmeter där 5 personer trängs. Blir man sjuk får man köpa dyra malariamediciner, oavsett om man har malaria eller inte, sjukvården handlar om att tjäna pengar, allt handlar om att tjäna pengar. Är man gammal och blir sjuk placeras man i en hydda utanför byn där man får självdö på en halvliter vatten om dagen i en vecka, sant.

Så sluta gnäll, tänk på vad ni har i stället för det ni inte har och var glada för det!

Jag har gjort något hemskt. Jag har sårat en person som ligger mig varmt om hjärtat, men jag hoppas innerligt att hon kan förlåta mig. Att oavsiktligt såra någon är ingen kul känsla, men att bli sårad är ännu värre. Jag förstår hur du känner, jag förstår om du känner dig bortglömd. Men Jenni, jag lovar att vi ska ringa dig någon dag snart. Utan att det är resultatet av en felringning på grund av att ditt nummer ligger precis över Jessicas!

Varma hälsningar till dig från oss båda!

Idag har varit en sällsynt produktiv dag. Efter den senaste tidens velande och haglande fiaskon var tålamodet slut. Jessica hade skrivit en lista på saker som ska göras med de olika maskinerna vilket gör envåldsstyret mycket lättare. Dags att peka med hela handen! Tom och hans hejdukar fick order att möta oss vid kontoret klockan 8 prick. Eftersom alla ALLTID kommer minst 30 mnuter för sent mötte vi honom där 8:45. Vi beslutade, helt enligt vårt sunda förnuft, att fokusera all tid på en och samma maskin för att sedan börja på nästa. Detta möttes av en del protester från mekanikerna som av någon outgrundlig anledning vill jobba någon timma på en maskin, sen någon timma på nästa vilket resulterar i att inget blir gjort. Tyst! Vi bestämmer, nu ska vi göra såhär!
Vi började med att ta med några hydralikslangar som skulle modifieras och en hydralisk pump till bugembe för reparation. När vi visar pumpen tycker killen att vi ska köpa en ny. Eftersom snubben inte ens har öppnat och inspekterat pumpens insida avfärdar vi snabbt hans "It's worn down on the inside." som skitsnack i ett försök att tjäna pengar och lämnar honom. Alternativen vi har med pumpen är a) låta tidigare nämnda kille leta efter en packning som passar för att laga läckan. b) Skicka Waiswa med pumpen till Kampala där det garanterat finns passande packningar. c) lämna över den till Fred som redan haft den i 1 månad utan att ens ha tittat på den.
Tom gillar alternativ a, våra själar skriker i protest så vi beslutar oss för alternativ b. De tänker väldigt ologiskt här av någon anledning. Hade vi valt alternativ a hade killen dragit ut på det i en vecka bara för att till slut meddela oss att han inte hittat någon packning och pumpen har han tappat bort (sålt!). Det här lilla tog ändå ca 3 timmar att genomföra.

Efter våra ärenden i bugembe åker vi tillbaka till Jinja för att hämta oljefilter och laga ett antal batterier. Detta går förvånansvärt smidigt och rätt var det är är vi på väg till Malindi. Vi har helt plötsligt alla delar som behövs för att få 720-väghyveln körduglig. Vid halv 5 är allt färdigt utom en kedja som sitter i styrsystemet. Vi har fipplat i en vecka sen helt plötsligt blir allt klart på 2 dagar.

Bilder kommer läggas in senare ikväll, orkar inte nu. (Fler kommentarer = fler bilder) Om ni vill se bilder på något särskilt, lämna en kommentar!

Fredag. Planerad utgång med Ellert, men han var inte i stan så vi beslutade oss för att göra stan själva i stället och gå ut med Ellert på lördagen.
Dagen började med lite reparationer i Malindi. När vi sett till att arbetet var igång sa vi att vi hade andra ärenden att ta tag i och att de skulle ringa oss när de var klara. Vi åkte till gymet och precis när vi var färdiga med passet ringer Tom.
På kvällen åker vi till 2 Friends för att äta middag och ta ett par bärs. När vi suttit där ett tag inser vi att vi är mycket mer sugna på att bara ta det lugnt där än att dra på stan. Träffade Tom the cowboy och satt och pratade med honom ett bra tag innan vi till slut begav oss hemåt.

På lördagen åker vi upp till malindi igen med en hel drös mekaniker för att reparera styrningen på en väghyvel. Väl där upptäcker vi att det fattas en bränsleslang till en av väghyvlarna. Helvete. Inget jobb med den idag med andra ord. Det beslutas att vi bara gör färdigt den ena väghyveln. Där fungerar dock inte batteriet så vi får åka in till Freds verkstad i Jinja och hämta 2 batterier. Det är varmt som satan och blodsockret har sjunkt en hel del. Tack och lov för snuset! Efter ett par timmar kommer Jessica som en räddare i nöden med Cola och några söta kex, vi blir människor igen. När jobbet är klart äter vi lunch med mekanikerna. Posho och en gryta på tomat och getkött. Posho är ett sorts majsmjöl som man kokar upp i vatten, det blir som en blandning av gröt/bröd och smakar absolut ingenting, men grytan var helt ok.
När vi kommer hem ringer Ellert och vi bestämmer att mötas vid 2 Friends. Vi drar dit och äter samt sitter och pratar med Ellert och Juko över några öl. Därefter bär det av mot stan!
Ellert tar oss till säkert varenda ställe i Jinja. Första stället, Sombreros, är ett litet diskohak som påminner lite om krikelin/kosmopol i Skövde, men inte lika fräscht... Det luktar helvete var man än går så vi går ut för lite luft på deras innergård. Där luktar det avföring från toaletten i närheten och någon står och pissar mot en vägg, inte ens i hörnet...
Andra stället, Spot 6, var ett ställe där det i princip bara finns kriminella och horor. Här hatar man även vita säger Ellert, lite tryckt stämning blev det ju när vi kom in, men något hat kände vi inte av. Ellert får syn på en vän, Makao, som även känner min pappa lite ytligt. Vi sätter oss med honom och tar en öl och pratar.
Tredje stället är ett casino och nattklubb. Lite finare om man jämför med de vi var på innan. Mycket folk och lukt därefter... Hit kommer vi nog att komma tillbaka nästa gång vi går ut. Musiken är hög som fan, men de spelar iaf musik med lite sväng i.
Sista stället, kofoten, är ett riktigt sunkhak. I princip ett hål i väggen med en bar och ett "kök" med dasset precis bredvid, inte så noga liksom. Ellert var tydligen väldigt bra vän med ägarna här så vi fick ordentlig VIP-behandling. Folk ligger däckade lite här och var, Ellert spelar biljard med några randoms och jag och Thorsson sitter och pratar med en skitfull ugandisk kille. Emellanåt kommer han av sig och börjar prata swahili i stället för engelska, vi nickar och ler så killen blir glad ändå. Vi bjöd på en öl, då kommer hans kompis och vill också ha en, ägaren ser detta och kastar ut honom, bokstavligt talat. Här ber man inte någon att gå, man tar tag i dom och skickar ut dom genom dörren. Det finns en kille på stället som är så homosexuell man bara kan bli. Snuskig och sliskig är han också. Han tror att Ellert är en dansk homosexuell kille som varit där tidigare och vägrar ta in verkligheten. Ellert betalar ägaren 1000 shilling, ungefär 4 kronor, för att ge killen en örfil. Ellert blir skitnöjd och köper 2 till, han blir dock lite besviken när han får reda på att jag var på toa och thorsson mitt uppe i en konversation under showen. Toan ja, det gjorde ju inte så mycket om man missade porslinet om man säger så...
Jag tror inte stället hade något namn, men vi döpte det till kofoten. Inte en sån man bryter upp dörrar med, utan det enda på menyn var en soppa bestående av lite oreganokryddad spat, 2 potatishalvor och en hel koklöv!
Efter att ha suttit där ett tag drog vi hem till Ellert och pratade lite om kvällen och uganda i allmänhet. Vi kom hem vid 5 på morgonen. Under hela kvällen kommer det fram folk som hälsar på Ellert och sen på oss och förklarar att vi nu är deras vänner, så om det nånsin blir problem står dom på vår sida. Ellert är ganska känd i Jinja och Kampala. Lokalbefolkningen tror att han är någon europeisk maffiasnubbe, men riktigt så är det ju inte. Nu är även vi lite kändisar i stan. Här kommer man ihåg mosungus, så när man går på stan kan det komma fram folk och hälsa på en som om man känt varann hela livet bara för att man växlat ett par ord med dom veckan innan. Det är lite status att ha vita kompisar.

Idag vaknade vi vid halv 2 ungefär. Åkte raka vägen till Nile Resort där vi slappade vid poolen. Det var fullt med folk och lite kyligt, 25-30 grader och molnigt. brrr...
Det var ett gäng pubertala britter vid poolen, 10-15 stycken runt 18 år gamla. De brottades och plaskade och förde ett jävla liv, men det var en del tjusiga tjejer med i paketet så man stog ut med det andra. Det var även hel del indier där som graciöst simmade runt i poolen. Det såg ut som en blandning av en 80-åring mitt i ett strokeanfall och en 5 åring på kokain. Vi blev hungriga och beställde var sin hamburgare, efter en timma hade vi inte sett röken av någon hamburgare och britterna berättade att de också väntade på sina beställningar. Vi packade ihop och åkte hem.
Nu sitter vi här på rummet och ska snart äta middag.

Först vill vi bara säga att vi tycker det är väldigt kul att så många läser bloggen. Kommentera gärna, väldigt kul att få lite feedback. Rekordet ligger på 34 läsare och vi har aldrig haft mindre än 10 läsare per dag, blondinbella känn hotet!

Idag körde vi upp Tom och Waiswa, våra två mekaniker, till malindi för att greja lite med hjullastaren. När vi sett till att de kommit igång med arbetet åkte vi till gymet. Behagligt arbetstempo minst sagt. När arbetet var klart körde vi tillbaka dem till Jinja. De ville ha pengar till transport. Farsan sa att han redan gett dem pengar, men de sa att de behövde mer för att ta sig in imorgon igen. Det vore ju inte så konstigt om farsan inte tänkt på den resan så vi gav dom en slant....som visade sig vara ganska stor. Farsan sa att det kostar ca 2000 för dem att ta sig hem. Tom ville ha 5000, visst ingen big deal. Men Waiswa behövde 10, hoppas han inte har spenderat allt för imorrn får han inte ett öre =). Inga stora summor för oss, men en hel del för dom med tanke på att de även stjäl så fort de får tillfälle. Så fungerar det här.

Ikväll är vi ensamma, pappa åker hem till sverige i 3 veckor och Jessica sover i Kampala. Ska snart åka iväg och äta middag på svennestället. Sen en runda på stan. Det äventyret får ni höra mer om imorgon.

Lång dag. Upp tidigt för att hämta folk vid kontoret för att sedan åka ut till namutumba och "lämna över" de vägar som är färdiga. Givetvis var inte alla på plats så jag och Thorsson fick hoppa in i bilen med Moses the wanker för att hämta en kille från tidningen New Vision och en tjej från nån radiostation.

7 svettiga mil senare kom vi fram till Namutumba. Efter att ha skakat hand med en hel del randoms leds vi in i Chief Administrative Officer's office. CAO'en har tydligen bott i japan i 6 år, när han sedan kom hem ansågs han vara så världsvan så att han valdes in i denna maktposition. I praktiken betyder det att han har rensat fisk i japan i 6 år och sparat ihop pengar som han sedan köpt sig sin position med, därav rubriken. Där pratas det en del om hur nöjd CAO:en är med JCNK's arbete och att han ser fram emot fortsatt samarbete med oss. Då harklar sig en stor man som sitter på kanten och ser självbelåten ut. Han bränner av ett litet tal om att det inte riktigt fungerar så som CAO har beskrivit det, mutfiske tänker både jag och Thorsson. Antagligen en korrupt jävel. Det visar sig att han studerat en tid vid Uppsala universitet och kan några ord svenska. Han är artigt trevlig, men ger oss ändå dåliga vibbar.

Efter detta bär det iväg till ett ställe i utkanten av Namutumba där det ska hållas ett litet politiskt möte som är standard vid såna här beslutsfattningar. Vi kommer fram och välkomnas, stolar, soffor, fåtöljer och bänkar bärs ut och ställs ut på gräsmattan under ett träd bland koskit som lite slarvigt håller på att skyfflas bort. Efter 20 minuter börjar det snackas om att ställa in alltihop eftersom inte tillräckligt mycket folk är närvarande. Vad hade dom räknat med? Det är ju ingen som har en aning om att vi skulle komma...
30 minuter senare flyttas mötet till en skola där folk har samlats. Det bjuds på läsk (gissa vilka som betalade för den) och de lokala politikerna säger sitt. I Sverige fungerar det ju så att det i bästa fall är 2 personer som vågar öppna munnen och ifrågasätta. Här är man inte rädd för att säga sitt. Frågorna haglar och en debatt uppstår. Politikerna får kritik för att de klagar över brister i arbetet, men väntar till sista dagen med att inspektera. Var där regelbundet säger folk! Nu är det tyvärr så att höjdarna har flytt fältet. De åkte iväg så fort debatten började... Vi fick en uppeggad talare med många bra synpunkter med på film. Vi ska försöka få upp filmen någonstans och bifoga en länk.

Under hela dagen togs det bilder och fördes anteckningar till tidningen så om ett par dagar är man med i en ugandisk tidning!

Kan det gå åt helvet så gör det det. Så lyder Murphys något pessimistiska men ändå hyfsat realistiska lag. Stämmer ofta i Sverige, och i princip alltid i uganda. Igår skulle vi köpa samosas, ett ugandiskt mellanmål. De består av ett sorts tunt majsbröd fyllt med köttfärs, lök och diverse kryddor. När vi nu skulle köpa detta efter träningen igår kostade de 100 shilling styck, vi köpte 5 men hade bara en 10000 sedel på oss. Killen hade såklart inte växel på detta och vi hade inte tålamod att vänta så han fick en mkt generös dricks på 4500 shilling.
När vi kom hem upptäckte vi att dessa var fyllda med... wait for it... ärtor! Vi bad klart och tydligt om "meat samosas" snubben ljög för att få sålt 5 stycken och tjäna 500 sh, tack vare sin lögn tjänade han 5000 sh. (1000 sh = 4 kr)

Ett annat exempel vi kan ta upp är vädret. Efter några intensiva dagar med möten och resor fram och tillbaka till landsbygden kände vi båda att det vore skönt med en dag av slappande vid poolen. Vi bestämde att ta en sådan dag nästa dag. När vi vaknar är det såklart mulet och regnskurar hela dagen. Så fortsätter det i 4 dagar, men när vi vaknar idag var det soligt med lite moln på himlen, perfekt! Vi åker iväg till Nile Resort, ett hotell en bit från Jinja precis vid nilen, betalar 6000 var för att ligga vid poolen. Beställer in en öl och en cola, efter ett tag kommer några mozungotjejer som verkar bo där. Efter ungefär en timma av allmänt välmående går solen i moln, vi tittar upp och ser något som är skrämmande likt stora afrikanska regnmoln. Himlen öppnar sig och det fullständigt vräker ner, snart börjar det även åska riktigt ordentligt så vi sätter oss i bilen och åker hem. Nu sitter vi här och lyssnar på musik  och bloggar medan solen lyser utanför...

En nödvändighet för att klara tillvaron här är en stor skopa tålamod. Thorsson klarar sig bättre än mig på den punkten... 

Då har vi varit här drygt en vecka och vi känner oss mer och mer hemma här. Man anpassar sig väldigt snabbt till den nya kulturen och klimatet, vi fryser på nätterna och det känns inte längre konstigt att gå "på stan".

Idag fick vi utföra vårt första uppdrag här nere. Vi skulle köra paolo till Malindi, ett par mil utanför Jinja, där han skulle hämta en reservdel från en av väghyvlarna som stod parkerade där. Paolo är en av våra mekaniker, det visade sig dock att han inte hade med sig de verktyg som behövdes för att få loss hydralikslangen. Detta kom han på efter ungefär 40 minuters pillande, så vi fick åka och leta reda på någon mekaniker ute på vishan som kunde tänkas hyra ut rätt verktyg. Då fick såklart dennes son följa med och se till att vi inte bara försvann med hans ägodelar... Efter ytterligare 30 minuter tröttnade vi på att vänta så Thorsson gick bort till paolo och såg på medan han arbetade, då blev det en jävla fart å 10 minuter senare var vi på väg därifrån. Folk kan hänga och göra i princip ingenting så länge de vet att ingen tittar.

De senaste dagarna har det varit mulet och inte mkt att göra, så vardagen börjar komma krypande. Man går upp runt 9-10, äter någon form av frukost och sitter och jäser i någon timma. Efter det blir det antingen träning, en sväng på stan, slappa i huset eller att man åker iväg på något onödigt ärende som egentligen skulle kunna lösas av någon annan, utom när någon politiker ska mutas förstås.

Anledning till att det är allmänt slött här är att folket här aldrig har behövt kämpa för att överleva. Nu påstår vi inte att livet är enkelt här ur ett västerländskt sätt att se på det. Men rent överlevnadsmässigt är livet här extremt enkelt. Det spelar ingen roll vad man stoppar i jorden här, det kommer växa som ogräs! Banan, mango, passionsfrukt, sockerrör, majs och jaffafrukt är bara några exempel på sådant som växer vilt här. Mat finns i överflöd, man behöver inte kämpa mot någon kyla. Ett problem är dock vatten, en lösning vore att under regnperioden samla ihop så mkt vatten som möjligt, men det gör man inte. Här nere tänkar man inte längre än till solnedgången, true story. Vi åt på en restaurant på ett finare hotell i närheten av vart vi bor. Vi kom dit runt 13 och beställde 2 tallrikar pommes. Vi fick vänta på dessa i en timma. För oss i väst är det självklart att man ser till att ha potatis hemma innan nästa dag börjar. Här nere får man en beställning, skalar potatis så det räcker till den beställningen, hackar den, upptäcker att man inte har tillräckligt med gas för att steka potatisen, åker och köper gas och Voila! En timma senare får man sina pommes. Tolka inte detta som gnäll, vi vill bara förklara hur det är här. När man själv kommer in i samma rytm är det ett väldigt behagligt liv att leva!

En sak som egentligen alltid varit självklar, men som man nu har ännu mer förståelse för när man sett det med egna ögon. Att kämpa för sin överlevnad leder till utveckling. Tycker man synd om folket här då? Nej det gör man inte, utom för en sak. Det är väldigt synd att den vita mannen kom hit från första början och förstörde något som måste ha varit en perfekt livsstil, att inte behöva bry sig om något annat än idag, aldrig behöva planera för resurser finns i sånt extremt överflöd att överlevnad aldrig är något problem. Nu är samhället här lika befläckat som i östeuropa, alla vill ha det bekvämt och leva i lyx, men väldigt få kan någonsin få det så.

Iganga Hospital stod det på grinden som öppnades framför oss. Toms svärmor var allvarligt sjuk, hon lider av högt blodtryck och har troligen fått en hjärnblödning får vi berättat för oss.

På gräset mellan de olika byggnaderna som fungerar som olöika avdelningar sitter anhöriga och hämtar andan. Sjukhuset står inte för mat och omvårdnad här nere. Här är det anhöriga som lagar mat åt och ser efter sina sjuka, sjukhuset är mest en samlingsplats för de sjuka och ett centrum för medicinering.
Vi kommer fram till avdelningen där svärmodern ligger. I hennes rum på 3x2 meter trängs 5 av hennes anhöriga mellan sängen och väggen. I sängen ligger en kvinna runt 50 som helt klart drabbats av en massiv hjärnblödning. Hon är helt förlamad i vänster sida och har tappat all förmåga att förmedla sig. Jag inser direkt att hon aldrig kommer bli bättre, inte ens i sverige klarar såna svåra strokepatienter av att återhämta sig. Hjärnan är alldeles för skadad redan. Pappa förklarar detta för hennes anhöriga som verkar en aning förvånade över detta.

Längre in i byggnaden ligger en större sal där 50-60 patienter trängs i gamla slitna stålsängar. Här lyser handsprit och CT-scanners med sin totala frånvaro...

Precis när vi sätter oss i bilen för att åka vidare hörs skrik av förtvivlan. Ett litet barn dog precis och när vi stänger dörrarna ser vi hur mamman lindar in barnet i ett tygstycke och går iskallt mot grindarna. Dör ett barn låtsas man att det lever genom att t.ex amma det när man sätter sig i taxin hem. Taxiföraren tar skyhöga priser för att köra döda, om det beror på något religiöst eller på att dom vet att folk är desperata och kan betala vad som helst låter vi vara osagt...

Inga bilder till detta inlägget, vissa ställen sliter man bara inte upp kameran på.

Man kan nästan höra hur det fräser i huden. Solen står mitt på himlen, skuggan vi kastar är knappt 10cm lång. Vi ställer oss i skuggan av ett av de få träd som finns på gården. På träden finns skyltar uppspikade, "Stay a virgin!" "Abstain from sex!" och "AIDS is a killer!" står det på dom. Fraser som västerländska ungdomar skulle skrattat åt...

Vi visas till rektorns expedition där vi möts av leenden och artighetsfraser, men vi vet hur det fungerar här. Första klassrummet vi visas till är tomt och mörkt med slitna träbänkar uppställda i hela rummet. Det finns inga lampor så det enda ljuset som finns är det som lyser inn genom de slitna gallerfönstren som löper längs väggarna. I nästa klassrum pågår en lektion i engelska, en svart tavla på ena kortsidan med olika fraser och en på andra sidan med visdomsord. Vi presenteras och eleverna får frågan om de vet vart sverige ligger. Alla står tysta och allvarsamma. Svarar man fel riskerar man att få stryk och det är de mycket medvetna om. Till slut svarar någon Europa...

När vi lämnar rummet frågar vi hur gamla eleverna är i de olika klasserna. Rektorn tänker efter ett tag och svarar med tvekan i rösten....han har ingen aning. Vi visas in i rummen där eleverna bor, rum som får ett militärt logement att likna ett femstjärnigt hotell.
Vi går vidare till ett rum där det undervisas i första hjälpen. Skolan utbildar även sjuksköterskor, de är i vår ålder och halvvägs genom livet i Uganda.